Innan jag börjar vill jag bara tacka mina föräldrar som stöttar mig i det här valet jag gjort, att dem växt så pass mycket som individer och att jag älskar er otroligt mycket! ❤️
Men sanningen är den att jag inte alltid känt så, mina föräldrar idag är inte dem jag växte upp med. Det är en sådan skillnad på då & nu att jag knappt kan förstå att det är samma personer.. Allt jag vet idag dock, är att de trodde de gjorde rätt eftersom de gjorde som de själva blivit lärda till att göra. Jag vet med att jag gjort precis likadant som dem lärt mig att en vuxen ska bete sig, tills jag såg mig själv som min far och mitt barn som mig själv. Ombytta roller, och det var fruktansvärt..
Jag växte upp i en fin sammanhållen chilensk släkt, så nära att jag kallar de flesta för "tio/tia", inte utav respekt utanför att de kännts som en "extra" farbror/faster. Jag har många minnen ihop med mina tios och tias, alla är dem inte jätte vackra.
När jag blev storasyster, fick jag växa upp. Inte bara för att jag var tvungen, utanför att jag också ville det. Jag ville bli en "stor tjej", och stora tjejer för mig var ju givetvis det jag själv såg upp till. Jag fick växa upp fort pga mina föräldrar gjorde allt i sin makt för att jag och lillebror skulle ha de så bra som möjligt. Jag beundrar verkligen er för det. Då förstod inte jag det, så när pappa jobbade sent & mamma tvättade 10-02 vaknade jag utav att K. Skrek, jag bar upp honom och trodde mamma hade lämnat oss för att hon inte ville ha oss mer. Lättnaden när hon steg innanför dörren var obeskrivlig, älskade mamma. Det är en utav väldigt få minnen jag har som ett väldigt litet barn, allt annat har människor berättat för mig därför väljer jag inte att skriva om det, även om det antyder att jag sprang runt och betedde mig äldre än vad jag egentligen var. En omtänksam liten skitunge med vilja av stål.
När jag och min lillebror växte upp var det inte jätte ovanligt i ren allmänhet att man kunde festa trots att det fanns barn runt omkring. Alla var samlade, barnen lekte och vissa av föräldrarna drack alkohol och dansade. Misstro mig inte när jag säger att vi 10/10 gånger hade SKITKUL, men vi fick se och höra sådant som inte hör hemma i ett barns öron eller ögon. Ibland blev det bråk, ibland hade någon fått i sig lite för mycket, ja vi alla vet väl idag hur saker och ting kan urarta på en fest. Trots att det alltid var osäkert kring hur kvällen skulle bli, fick vi hänga med. Vi var små och förstod ändå inte så mycket, vi hade ju trots allt kul ihop med de andra barnen. När vi blev litet äldre var vi ofta på dansgolvet eller till och med uppe på scenen.
Vi växte ändå upp ganska strikt men ändå fritt, fanns inget mellan ting. Vi skötte oss själva till en viss mån, självklart hade vi regler men i det stora hela var det jag som såg efter lillebror ute på gården så mamma kunde städa i lugn och ro. Hon var ganska speciell när vi växte upp, principfast, men kunde säga emot sig själv många gånger. Vitt var vitt & svart var svart, hennes ord och åsikt var alltid rätt och det var inte lönt att motarbeta även ifall man hade haft en hel bok som sade emot henne, det var min mamma när vi växte upp. Kan ni kanske förstå vilka dispyter vi haft?
Min far var speciell på ett annat sätt, han var snarare "fråga mamma" och då visste man att det var kört. Däremot har jag lärt av min far, kort stubin och hetsigt temperament. Pappa var aldrig våldsam mot oss barn, trots att han kunde verka hotfull och aggressiv så har han aldrig lagt en hand på mig. Hade han gjort det så hade han dessutom med allsäkerhet åkt på stryk av farmor. Iallafall, pappa var man på ett vis rädd för när man trampat honom på nerverna ett tag.
Det där var mina föräldrar när vi växte upp, jag och min bror. Jag tror också det är därför jag & k. Har ett annat typ av syskonband än vad jag har med mina yngre syskon. Jag tror inte att det beror på vår åldersskillnad, jag tror faktiskt att det främst beror på att vi ibland bara hade varandra. Speciellt när det var som svårast. Jag har fått springa ifrån vår lägenhet med honom i armarna till säkerhet i bara trosor eller nattlinne när det vart fest och bråk bland folk hemma..
Det var ungefär vid den här tidsepoken som jag blev inlåst i ett rum av mina föräldrars nära väns lillebror. Han tvingade mig leka en speciell lek som hette "mamma pappa göra barn". Jag minns mycket väl hur jag blev nertryckt i en säng, hur han sa att om jag skrek eller skulle säga någonting till någon så skulle aldrig någon vilja leka med mig igen. Jag var liten och jag har varit tyst nu i omkring 17år.. Det hände mer än en gång, om och om igen. Jag trodde detta var normalt, och jag sa inte heller någonting i rädsla om att ingen skulle vilja vara med mig mer heller. När jag väl insåg att det jag gått igenom som barn, var jag redan i tonåren nästan och visste inte alls hur jag skulle berätta det för mamma eller pappa. Jag var rädd över att de skulle bli arga på mig som inte sagt något tidigare, eller ännu värre, inte tro mig alls.
När varken mamma eller pappa inte såg att någonting var fel, kom tron i att mina föräldrar älskade min lillebror mer än mig. Jag kände mig utanför, som ett svart får.
Redan som barn började min psykiska misshandel mot mig själv. Tack vare dig. Ville bara förtydliga det & jag hoppas att du kommer att läsa hur det har påverkat hela mitt liv längre fram. Jag vet att mina släktingar kommer att försöka luska ut vem du är och det är inte lönt. Hade jag nämnt ditt namn hade du varit begraven. Oavsett hur illa du förstörde mig långt in i mitt vuxna liv, så önskar jag ändå inte livet ur någon. JAG har bättre självkänsla än så, jag är inte som du, jag är bättre än så.
Jag är ganska medveten om att det kommer trilla in frågor som kräver svar, jag hoppas dock att ni kan respektera mitt val.. Jag väljer att avrunda här, det är jobbigt & tungt. Mina barn hoppar just nu i sängen där jag ligger och försöker hålla in tårarna och skriver.
Men sanningen är den att jag inte alltid känt så, mina föräldrar idag är inte dem jag växte upp med. Det är en sådan skillnad på då & nu att jag knappt kan förstå att det är samma personer.. Allt jag vet idag dock, är att de trodde de gjorde rätt eftersom de gjorde som de själva blivit lärda till att göra. Jag vet med att jag gjort precis likadant som dem lärt mig att en vuxen ska bete sig, tills jag såg mig själv som min far och mitt barn som mig själv. Ombytta roller, och det var fruktansvärt..
Jag växte upp i en fin sammanhållen chilensk släkt, så nära att jag kallar de flesta för "tio/tia", inte utav respekt utanför att de kännts som en "extra" farbror/faster. Jag har många minnen ihop med mina tios och tias, alla är dem inte jätte vackra.
När jag blev storasyster, fick jag växa upp. Inte bara för att jag var tvungen, utanför att jag också ville det. Jag ville bli en "stor tjej", och stora tjejer för mig var ju givetvis det jag själv såg upp till. Jag fick växa upp fort pga mina föräldrar gjorde allt i sin makt för att jag och lillebror skulle ha de så bra som möjligt. Jag beundrar verkligen er för det. Då förstod inte jag det, så när pappa jobbade sent & mamma tvättade 10-02 vaknade jag utav att K. Skrek, jag bar upp honom och trodde mamma hade lämnat oss för att hon inte ville ha oss mer. Lättnaden när hon steg innanför dörren var obeskrivlig, älskade mamma. Det är en utav väldigt få minnen jag har som ett väldigt litet barn, allt annat har människor berättat för mig därför väljer jag inte att skriva om det, även om det antyder att jag sprang runt och betedde mig äldre än vad jag egentligen var. En omtänksam liten skitunge med vilja av stål.
När jag och min lillebror växte upp var det inte jätte ovanligt i ren allmänhet att man kunde festa trots att det fanns barn runt omkring. Alla var samlade, barnen lekte och vissa av föräldrarna drack alkohol och dansade. Misstro mig inte när jag säger att vi 10/10 gånger hade SKITKUL, men vi fick se och höra sådant som inte hör hemma i ett barns öron eller ögon. Ibland blev det bråk, ibland hade någon fått i sig lite för mycket, ja vi alla vet väl idag hur saker och ting kan urarta på en fest. Trots att det alltid var osäkert kring hur kvällen skulle bli, fick vi hänga med. Vi var små och förstod ändå inte så mycket, vi hade ju trots allt kul ihop med de andra barnen. När vi blev litet äldre var vi ofta på dansgolvet eller till och med uppe på scenen.
Vi växte ändå upp ganska strikt men ändå fritt, fanns inget mellan ting. Vi skötte oss själva till en viss mån, självklart hade vi regler men i det stora hela var det jag som såg efter lillebror ute på gården så mamma kunde städa i lugn och ro. Hon var ganska speciell när vi växte upp, principfast, men kunde säga emot sig själv många gånger. Vitt var vitt & svart var svart, hennes ord och åsikt var alltid rätt och det var inte lönt att motarbeta även ifall man hade haft en hel bok som sade emot henne, det var min mamma när vi växte upp. Kan ni kanske förstå vilka dispyter vi haft?
Min far var speciell på ett annat sätt, han var snarare "fråga mamma" och då visste man att det var kört. Däremot har jag lärt av min far, kort stubin och hetsigt temperament. Pappa var aldrig våldsam mot oss barn, trots att han kunde verka hotfull och aggressiv så har han aldrig lagt en hand på mig. Hade han gjort det så hade han dessutom med allsäkerhet åkt på stryk av farmor. Iallafall, pappa var man på ett vis rädd för när man trampat honom på nerverna ett tag.
Det där var mina föräldrar när vi växte upp, jag och min bror. Jag tror också det är därför jag & k. Har ett annat typ av syskonband än vad jag har med mina yngre syskon. Jag tror inte att det beror på vår åldersskillnad, jag tror faktiskt att det främst beror på att vi ibland bara hade varandra. Speciellt när det var som svårast. Jag har fått springa ifrån vår lägenhet med honom i armarna till säkerhet i bara trosor eller nattlinne när det vart fest och bråk bland folk hemma..
Det var ungefär vid den här tidsepoken som jag blev inlåst i ett rum av mina föräldrars nära väns lillebror. Han tvingade mig leka en speciell lek som hette "mamma pappa göra barn". Jag minns mycket väl hur jag blev nertryckt i en säng, hur han sa att om jag skrek eller skulle säga någonting till någon så skulle aldrig någon vilja leka med mig igen. Jag var liten och jag har varit tyst nu i omkring 17år.. Det hände mer än en gång, om och om igen. Jag trodde detta var normalt, och jag sa inte heller någonting i rädsla om att ingen skulle vilja vara med mig mer heller. När jag väl insåg att det jag gått igenom som barn, var jag redan i tonåren nästan och visste inte alls hur jag skulle berätta det för mamma eller pappa. Jag var rädd över att de skulle bli arga på mig som inte sagt något tidigare, eller ännu värre, inte tro mig alls.
När varken mamma eller pappa inte såg att någonting var fel, kom tron i att mina föräldrar älskade min lillebror mer än mig. Jag kände mig utanför, som ett svart får.
Redan som barn började min psykiska misshandel mot mig själv. Tack vare dig. Ville bara förtydliga det & jag hoppas att du kommer att läsa hur det har påverkat hela mitt liv längre fram. Jag vet att mina släktingar kommer att försöka luska ut vem du är och det är inte lönt. Hade jag nämnt ditt namn hade du varit begraven. Oavsett hur illa du förstörde mig långt in i mitt vuxna liv, så önskar jag ändå inte livet ur någon. JAG har bättre självkänsla än så, jag är inte som du, jag är bättre än så.
Jag är ganska medveten om att det kommer trilla in frågor som kräver svar, jag hoppas dock att ni kan respektera mitt val.. Jag väljer att avrunda här, det är jobbigt & tungt. Mina barn hoppar just nu i sängen där jag ligger och försöker hålla in tårarna och skriver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Var snäll när du kommenterar, annars behöver du inte kommentera alls :))
- Nathy