Ensamhället/.

Känns som jag väntar på ett dåligt besked, så som om jag vet att när som helst får jag ett sms,samtal eller w.e där det lyder en hemskt dålig nyhet. Som om att magkänslan spelar spratt på mig, för jag kan inte säga vad det gäller. Jävla kul att gå runt att vara rolig över att något dåligt ska hända mig eller någon annan. Någonting som kommer påverka mig till något negativt, det gör mig redan negativ. -Det irriterar mig något djävulskt.
Att hjärnan inte uppfattar vad som är fel får det kännas som min hjärnmassa är en deg och en hel jävla röra. Hormoner här, hormoner där, ni finns vid fel tillfälle. Jag orkar verkligen inte det här just nu, sitter i en jävla bubbla och kommer inte loss den. Negativ energi bara lyser om mig, förbannat trött på det! Varför är jag inte en glad liten krazy bitch som hoppade runt i cirklar och hade kul oavsett om folk såg ner på henne? Vaaarför? Dessutom så sitter jag och tänker så jävla mycket på allt och ingenting, vilket jag egentligen alltid har gjort. Nu känns det dock som jag bara kommer fram till bad stuff, alltså folk i allmänhet, mina s.k vänner. Ja menar, jag vet vilka jag kan anse som en nära vän, men det är få jag verkligen litar på. Litar jag ens på någon..? Jag vet inte. Även ifall jag knappt vet det, så måste jag prata ut om min skit som snurrar i skallen. Hur kul är det? Alla har vi varit här, någongång, och det lär inte vara sista gången heller.

''Åh jag vet at du är trött på den där ständiga känslan, av att sitta fast, att känna sig fängslad. Man bor mitt i staden men har aldrig vart så ensam, dagen blir natt o längtan blir ängslan men det känns som man har fastnat i ett gränsland, där allting står still förutom klockorna som klämtar. Va inte rädd för vad du lämnar, jag vet att du är stark så du klarar vad som väntar.  Jag säger till dig; du o jag klarar det ihop färden är lång o bördan är stor. Men jag säger; du o jag klarar det ihop för den ena har styrka o den andra har mod''

Kunde inte förklara det bättre, än hur kapten röd gör det i den texten. Känner mig fast i detta negativa så jag typ försvinner.. Kanske borde jag inte skriva saker som detta i bloggen, hur jag mår etc. men va fan det är min blogg, take it or leave it.... Man kan faktiskt inte vara glá jämt, men nu har jag fan varit deppig allt för länge och jag vet inte hur jag spräcker denna onda negativa cirkel.. TA MIG HÄR IFRÅN.....

Jag hoppas folk runt om faktiskt läser, och på något sätt förstår mig. Varför jag inte är kladchoklad just nu. SÅ att man längre fram slipper höra hur är det? Vad är det? Du ser deppig ut.. ja, något sådant.
Egentligen mår jag väl hur bra som helst, men humöret hänger inte riktigt med, orkar inte riktigt deeet.

Sen att de känns som att något dåligt kommer hända förvärrar ju inte alls.. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, det känns som jag när som helst får kniven i hjärtat.. Trött på att vara nere, så ta mig upp!