Funktionshindrad är jag inte!

Tro det eller ej mina kära läsare.. JAG ÄR INTE FUNKTIONSHINDRAD! Men vissa av mina vänner verkar sannerligen verka tro det.. Jag vet att jag kan vara allmänt störd så där men det är ju bara min personlighet, stör den dig så säg nått istället för att tiga. Nå väl de jag ville skriva av mig om.. Jag HATAR när folk säger "ah men jag visste att du hade Noel." -ehm, jaha? Jag har haft han snart i ett år? Vad fan är problemet?!? Jag är inte mindre vän för att jag har en son? Jag är inte mindre tillgänglig när de gäller vissa saker för att jag har Noel. Jag ÄR inte funktionshindrad för att jag har en son..? (funktionshindrad kanske är lite fel ordval så där, men ni får ursäkta mig..) Så ni kan inte komma förbi, för att jag har Noel? Inte ens höra av er när de e fika, tjejkväller(utan alkohol), allmänt mys, promenader? Blir så trött på detta!! Tro de eller ej men jag har FAN känslor och trött på att ni ständigt "glömmer" av att fråga om man har tid, men jag kan få sms om att ni saknar mig, att vi borde ses. Att ni ska höra av er virseversa. Bla bla bla... Hela jävla tiden får man svaret "men du hade ju Noel så trodde inte..." ursäkter! Ush hatar dessa fjanterier! Jag har en son, som hänger med mig överallt! Har du problem med det så kan du banne i mig köra upp något hårt och obekvämt i analen!! Det är så det är, och så det kommer vara ett förbaskat långt tag till! Ska sluta höra av mig till folk, så ska vi se vilka som faktiskt finns. För tro de eller ej, när man blir mamma försvinner nästan ALLA. Seriöst, tycker de e så hemskt faktiskt. Men men, jag älskar min son över allt annat, så om han och mitt mammaliv inte passar dig, så var vänlig kliv fram och säg upp kontakten med mig. Spyr på er..

Skriver av mig, BIG TIME. filosof.

Jag kan hata mig själv, för att jag tänker så mycket. Jag tänker för mycket för mitt egna bästa ibland, jag tappar aptiten, livsglädje och allt det där kryddiga bra man kan ha. Tänker på de förgångna, framtiden och nuet. Vad gick fel? Varför valde jag den vägen och inte den andra?
Varför i hela friden gick jag ifrån att va en bra tjej som skötte studierna till att skita i allt?
Hur kunde jag välja att såra min familj? Hur kunde jag följa den väg som jag alltid blivit tillsagd att aldrig följa?
Varför hände allt detta mig, varför hände allt på samma gång, varför? Varför hände det vid fel period i livet som gjorde att jag valde fel väg? Ödets ironi, och jag gillar det inte. Jag har sårat för många genom den ''genväg'' till toppen som gjorde att jag föll för ett stup ner mot botten.. Hur kunde jag? Det är bara så inte jag.

Jag älskar hur mitt liv ser ut nu, med min son, familj och en helvetes goa vänner.
Men mitt förflutna äter upp mig, men jag har lärt mig att det är bättre att va tyst.
Jag vill inte att min huvudvärk ska bli någon annans, men det är jag.
Jag hjälper hellre andra än att hjälpa mig själv, och det ÄR så jag VILL att det ska förbli också.
Det är bara min tur att vara lite less på liv, jag vet vad som väntar dessa månader framöver, jag vet att jag krigar mot mitt gamla jag i mitt ''förra'' liv och jag vet att jag kommer få kriga emot de som händer just nu, framöver i livet också. Jag hoppas bara att jag vunnit den första striden först, innan den andra kommer..

Mitt nyårslöfte var att förbi stark och kämpa på för min son, så det här ska definitivt inte ta knäcken på mig. Jag har lovat mig själv det. Jag vill bara leva ett bekymmersfritt liv, men hur ska de gå med "Erlandsson Cisterna" syndromet? Det är precis som om allt händer vår familj och släkt jämt.. Trött på att de alltid ska va nått och att man ständigt oroar sig över något eller någon. Varför kan de inte bara va fredsfyllt någon gång?
Dock antar jag att alla familjer har de ungefär likadant, och att det finns nån i familjen som känner precis som jag. Och det gör inte mitt tänkande bättre, skulle aldrig önska någon ha det så här! Må så här.

Jag är en trasdocka, med mycket som fyller ryggsäcken, men jag står på mina egna ben. Jag kommer att klara mig, jag kommer att va fläckfri, nån gång framöver.
Och för er som undrar varför jag är så dum som håller tyst, de finns två personer i min värld som vet saker, men de vet långt ifrån allt. Josefina & Johanna, de bästa.
Min mor fick ganska nyligen reda på en ganska stor grej, och jag såg att det knäckte henne. Varför skulle jag då vilka knäcka henne mer? Sen fick hon reda på någon bedrövande, och mitt "förra jag" & mitt "förra liv" krossade henne och hennes hjärta, jag sjönk nog väldigt lågt i hennes ögon. Så nej, jag väljer att va tyst för att slippa såra de jag älskar ännu mer, speciellt min mamma, pappa och äldsta lillebror.
Och det krossar mig att se dem krossade.

Men jag har tagit lärdom..

Kärlek till er alla.

tatuering

Föööööör min son!
Kommer fler än de jag har så småningom kan ja lova.

Ensamhället II

Detta inlägget kommer va en aning annorlunda ifrån mitt första "ensamhället" inlägg som går att läsa HÄR. 

Jag vet att de kommande månader kommer att vara sjukt tuffa, är därför mer eller mindre less på liv. Min hjärna orkar inte och hade helt velat gräva ner mig i jorden, för att försvinna en stund. Det är jobbigt att ständigt vara rädd för de oförutsägbara, att ständigt vara på sin vakt, kolla så att ingen står bakom en.
Behöver en paus från den vanliga vardagen och bara få andas och skrika ut, alla känslor som trycker.
Få berätta allt som ligger i min ryggsäck, jag måste släppa ALLA mina kapitel för att få en helt ny start.

Hur ska jag bära mig åt? Vem ska få lyssna, vem ska få veta?
Ingen, som vanligt.

Början av året kommer bli mörkt, men jag kommer att kriga för att få ljusare dar!

Young love.

I know it's easy to say but it's harder to feel
This way
And I miss you more than I should
Than I thought I could
Can't get my mind off of you
I know you're scared that I'll soon be over it
That's part of it all
Part of the beauty of falling in love with you is the fear you won't fall

Generaaal.

Mega inlägg.

Hej min kära blogghora, det har hänt sjukt mycket sen jag skrev senast. Brukar ju faktiskt att skriva av mig, men har inte ens orkat göra det, det säger väl hur mycket som hänt? MeN HEY! det är nytt år, nya förhoppningar och nya tag!
Men ska börja om ifrån början, inte så väl detaljerat eller i ordning de orkar jag inte ens försöka lista ut.

Jag gick isär med Noels pappa på riktigt denna gången, och hela den historian är väl för invecklad och privat för att ta här. Hur mycket jag än vill skriva ut vad som hänt, sagts etc. Ni vet för att verkligen få skriva av mig, alla mina känslor och tycken kring detta. Men icke, om de e någon som undrar något så fråga på, så får jag försöka svara så flitigt som möjligt..

Jag minns inte hur gammal Noel var, när jag skrev sist. Men han springer redan om kring och fyller strax 1år! Helt sjukt hur tiden gått fort! Och på tal om Noel så lyder mitt nyårslöfte att försöka vara så stark som möjligt under den jobbiga kommande början på 2012. Ska göra ALLT för ditt välmående min älskade son! Ska slänga upp lite nya bilder på knodden med så småningom :)! Han säger mamma, titta & där, han kan också klappa händerna och ''baka liten kaka''. Om man frågar honom vart lampan är, så pekar han på lampan eller upp i taket och säger där. Massvis med milstoplar, helt underbart att se måste jag säga!


Jag ska till soc den 18 igen, om ekonomisktbistånd! Så förhoppningsvis förstår dem att jag inte kan bo hemma längre. Jag har hoppat av skolan, för att slippa se Noels pappa, eller stöta på rättare sagt. Jobbigt att plugga när man är rädd hoho..

dagen efter julafton var jag på krogen i göteborg, för andra gången efter min födelsedag. Då hamnade vi på ett ställe som hette hemmaplan. Vem går runt med en mössa på skallen? JO JAG.. eh, fråga inte varför, den var skön så ville inte ta av mig den. SJuk på skallen, jo lite..

Nu kommer jag inte på något mer.. Annars är jag hemma och myser med min stora knodd!