Jag kände mina föräldrar del2

Eftersom jag aldrig avslutade det förra inlägget så som jag egentligen ville göra så får det bli en del två..

Det viktiga är att jag klandrar verkligen inte mina föräldrar för den uppväxt vi haft, jag är ganska övertygad om att de gjorde sitt bästa utav situationen. Även om de inte visade sig att vara den bästa metoden överhuvudtaget, så ändrade dem mycket i samband med att min lillasyster föddes.

Här valde jag igen till att växa upp. Jag har alltid varit en stolt storasyster, och är självklart det fortfarande. Jag tog hand om min syster för att jag ville det, jag ville lära mig & jag ville ta hand om henne. Det kändes som jag "behövde" det, även ifall jag vet att mina päron hellre hade velat ha mig lekandes bland dockor odyl. Jag var så fruktansvärt lycklig när jag lyckades byta hennes blöja första gången, när hon blev närmare 2år gick det snarare på rutin. Jag vill bara påpeka här att mina föräldrar aldrig la det här ansvaret på mig överhuvudtaget, utan att det var jag självmant som valde att göra det.

Det var ungefär vid den här tiden jag uppfattade att övergreppen inte alls var normalt & att ta hand om min syster var väl mitt sätt att försöka "tänka bort det" eftersom jag aldrig vågade berätta för mina föräldrar.. Det festades inte lika mycket längre, innan lillasyster kom hade vi tom hunnit iväg på vår första resa till Chile och det var helt underbart. Det är nog bland de finaste barndoms minnen jag har, den där resan.

Även ifall det inte festades lika mycket som det gjordes förr, så hände det ändå ibland. Lika väl förr som då kunde det spåra. Vid ett tillfälle slet jag upp min bebis till syster svepte in henne i en filt & tog K i handen och sprang iväg till säkerhet.. "Ta din syster och spring Nathalie, spring härifrån NUUUU!" Mammas ord ekar riktigt i huvudet på mig än idag när jag tänker på det.

Men mina föräldrar hade förändrats, det måste jag säga. Jag kände dock fortfarande att mamma älskade syskonen mer än mig, speciellt k. Och det gjorde ingen skillnad när de andra två småbröderna kom heller. Jag kände mig så oönskad det bara gick..

Men för nå årsedan, så gick min mamma in i väggen och faktiskt... Så är det nog bland det bästa som hänt vår familj. Visst låter det helt fucked up?
Jag kände för min mamma, det syntes på långa vägar att ångesten höll på att äta upp henne levande. Den där ångesten jag själv haft i många många år. Jag ville bara krama sönder henne, men jag vet själv att det inte hjälper, så jag lät bli.

Vid den här tiden hade jag själv hunnit bli mamma till två små guldkorn & haft äran till att va extra mamma åt en ytterligare liten stjärna. Så det var jobbigt, de frågade ofta efter "mammor".
Hon gick till en terapeut och blev sakta men säkert bättre, hon var jätte annorlunda när man pratade med henne. Det kändes helt jävla magiskt!

Men någonstans tänkte jag att "jaha.. Och hur länge kommer det här hålla? Vart är min riktiga mamma?" Men det höll sig och jag är oerhört tacksam för det.
Det slutade med att mammas lugn fick pappa bli en aning lugn, han började gå till samma terapeut fast av andra orsaker (ryggsmärtor) men de talades ändå vid under tillfällerna.

Därför heter inläggen "jag kände mina föräldrar", för dem de är idag är några samma människor men med en helt ny livsgnista, lite mer positiva och inte lika principfasta längre. Jag har fått äran att lära känna mina föräldrar på nytt, och visst fan känns det konstigt men samtidigt helt jävla underbart!
Nu förstår jag ÄNTLIGEN vad mina vänner alltid pratade om i skolan, deras relation med sina föräldrar, det där bandet man har till varann. Jag har aldrig känt det förens nu, men bättre sent än aldrig!

Mina tre yngre syskon, ni är lyckligt lottade. Ni är verkligen det. I början hatade jag det, jag avskydde er som fått ha de så förbannat bra tillskillnad ifrån oss två äldre. Glidit på bananskal igenom familjelyckan. Men så är det inte idag, jag är SÅ SÅ SÅ tacksam över att ni sluppit allt som jag och er storebror fått gå igenom. Jag är glad för er skull som har det här ljuvliga med mamma & pappa som jag och k missade.

Till mina päron.
Jag trodde aldrig att en förändring var möjlig för er två, men ni har bevisat motsatsen. Jag är så jävla stolt över er, för jag vet att ni båda har haft en ganska rutten väg igenom livet också, men ni lyckades att bli de bästa föräldrarna i världen. Något ni lärde mig under uppväxten var att visa genom hur man inte skulle vara själv, MEN ni lärde mig även att vara ärlig, vara givmild och hjälpa andra så gott man bara kan och det är idag bland de finaste egenskaper jag har. Det är bland annat därför jag gör det här, och jag vill tacka er igen som stöttar mig till att nå mina mål. Jag älskar er, till oändligheten och vidare ❤️

/ imorgon kommer nog bland de jobbigaste inläggen, vägen till tonåren. Det var här det hände mest saker... 

Jag kände mina föräldrar.

Innan jag börjar vill jag bara tacka mina föräldrar som stöttar mig i det här valet jag gjort, att dem växt så pass mycket som individer och att jag älskar er otroligt mycket! ❤️

Men sanningen är den att jag inte alltid känt så, mina föräldrar idag är inte dem jag växte upp med. Det är en sådan skillnad på då & nu att jag knappt kan förstå att det är samma personer.. Allt jag vet idag dock, är att de trodde de gjorde rätt eftersom de gjorde som de själva blivit lärda till att göra. Jag vet med att jag gjort precis likadant som dem lärt mig att en vuxen ska bete sig, tills jag såg mig själv som min far och mitt barn som mig själv. Ombytta roller, och det var fruktansvärt..

Jag växte upp i en fin sammanhållen chilensk släkt, så nära att jag kallar de flesta för "tio/tia", inte utav respekt utanför att de kännts som en "extra" farbror/faster. Jag har många minnen ihop med mina tios och tias, alla är dem inte jätte vackra.

När jag blev storasyster, fick jag växa upp. Inte bara för att jag var tvungen, utanför att jag också ville det. Jag ville bli en "stor tjej", och stora tjejer för mig var ju givetvis det jag själv såg upp till. Jag fick växa upp fort pga mina föräldrar gjorde allt i sin makt för att jag och lillebror skulle ha de så bra som möjligt. Jag beundrar verkligen er för det. Då förstod inte jag det, så när pappa jobbade sent & mamma tvättade 10-02 vaknade jag utav att K. Skrek, jag bar upp honom och trodde mamma hade lämnat oss för att hon inte ville ha oss mer. Lättnaden när hon steg innanför dörren var obeskrivlig, älskade mamma. Det är en utav väldigt få minnen jag har som ett väldigt litet barn, allt annat har människor berättat för mig därför väljer jag inte att skriva om det, även om det antyder att jag sprang runt och betedde mig äldre än vad jag egentligen var. En omtänksam liten skitunge med vilja av stål.

När jag och min lillebror växte upp var det inte jätte ovanligt i ren allmänhet att man kunde festa trots att det fanns barn runt omkring. Alla var samlade, barnen lekte och vissa av föräldrarna drack alkohol och dansade. Misstro mig inte när jag säger att vi 10/10 gånger hade SKITKUL, men vi fick se och höra sådant som inte hör hemma i ett barns öron eller ögon. Ibland blev det bråk, ibland hade någon fått i sig lite för mycket, ja vi alla vet väl idag hur saker och ting kan urarta på en fest. Trots att det alltid var osäkert kring hur kvällen skulle bli, fick vi hänga med. Vi var små och förstod ändå inte så mycket, vi hade ju trots allt kul ihop med de andra barnen. När vi blev litet äldre var vi ofta på dansgolvet eller till och med uppe på scenen.


Vi växte ändå upp ganska strikt men ändå fritt, fanns inget mellan ting. Vi skötte oss själva till en viss mån, självklart hade vi regler men i det stora hela var det jag som såg efter lillebror ute på gården så mamma kunde städa i lugn och ro. Hon var ganska speciell när vi växte upp, principfast, men kunde säga emot sig själv många gånger. Vitt var vitt & svart var svart, hennes ord och åsikt var alltid rätt och det var inte lönt att motarbeta även ifall man hade haft en hel bok som sade emot henne, det var min mamma när vi växte upp. Kan ni kanske förstå vilka dispyter vi haft?

Min far var speciell på ett annat sätt, han var snarare "fråga mamma" och då visste man att det var kört. Däremot har jag lärt av min far, kort stubin och hetsigt temperament. Pappa var aldrig våldsam mot oss barn, trots att han kunde verka hotfull och aggressiv så har han aldrig lagt en hand på mig. Hade han gjort det så hade han dessutom med allsäkerhet åkt på stryk av farmor. Iallafall, pappa var man på ett vis rädd för när man trampat honom på nerverna ett tag.

Det där var mina föräldrar när vi växte upp, jag och min bror. Jag tror också det är därför jag & k. Har ett annat typ av syskonband än vad jag har med mina yngre syskon. Jag tror inte att det beror på vår åldersskillnad, jag tror faktiskt att det främst beror på att vi ibland bara hade varandra. Speciellt när det var som svårast. Jag har fått springa ifrån vår lägenhet med honom i armarna till säkerhet i bara trosor eller nattlinne när det vart fest och bråk bland folk hemma..

Det var ungefär vid den här tidsepoken som jag blev inlåst i ett rum av mina föräldrars nära väns lillebror. Han tvingade mig leka en speciell lek som hette "mamma pappa göra barn". Jag minns mycket väl hur jag blev nertryckt i en säng, hur han sa att om jag skrek eller skulle säga någonting till någon så skulle aldrig någon vilja leka med mig igen. Jag var liten och jag har varit tyst nu i omkring 17år.. Det hände mer än en gång, om och om igen. Jag trodde detta var normalt, och jag sa inte heller någonting i rädsla om att ingen skulle vilja vara med mig mer heller. När jag väl insåg att det jag gått igenom som barn, var jag redan i tonåren nästan och visste inte alls hur jag skulle berätta det för mamma eller pappa. Jag var rädd över att de skulle bli arga på mig som inte sagt något tidigare, eller ännu värre, inte tro mig alls.

När varken mamma eller pappa inte såg att någonting var fel, kom tron i att mina föräldrar älskade min lillebror mer än mig. Jag kände mig utanför, som ett svart får.

Redan som barn började min psykiska misshandel mot mig själv. Tack vare dig. Ville bara förtydliga det & jag hoppas att du kommer att läsa hur det har påverkat hela mitt liv längre fram. Jag vet att mina släktingar kommer att försöka luska ut vem du är och det är inte lönt. Hade jag nämnt ditt namn hade du varit begraven. Oavsett hur illa du förstörde mig långt in i mitt vuxna liv, så önskar jag ändå inte livet ur någon. JAG har bättre självkänsla än så, jag är inte som du, jag är bättre än så.

Jag är ganska medveten om att det kommer trilla in frågor som kräver svar, jag hoppas dock att ni kan respektera mitt val.. Jag väljer att avrunda här, det är jobbigt & tungt. Mina barn hoppar just nu i sängen där jag ligger och försöker hålla in tårarna och skriver. 

Naket

Då är dagen kommen då jag bestämt mig för att öppna mig för allmänheten. Många gånger skriver jag om min ryggsäck och "min historia" men aldrig haft stake nog till att berätta den i rädsla för vad människor kommer tro och säga. Jag är trött på att vara rädd, speciellt för vad andra kommer tycka och vad de kommer att prata om. Det känns nästan bättre att de kanske talar min sanning bakom min rygg, än att de pratar om sina förutfattade meningar bakom den. Jag kommer varje dag att släppa minst en del eller "ett kapitel" för att skriva ut allting i en och samma text kommer att bli alldeles för långt & krävande för mig själv..

Det kommer att kännas naket, något fruktansvärt jävla naket. Det är hemligheter jag hållt för mig själv nästan hela livet, det var inte alls längesedan jag berättade allt för mina föräldrar och äldsta lillebror. Så att öppna sig här på bloggen är ett stort steg, för det innebär inte bara att mina närmsta vänner, grannar, helt utomstående personer utan även min lillasyster, släktingar och kanske till och med folk det berör.

Så det här kommer helt klart bli en utmaning genom att gräva i det förflutna, men jag hoppas att min historia kommer att ge folk en gnutta förståelse, kanske någon annan som kan ta det som lärdom och i bästa fall en inspirationskälla. Jag väljer inte att gå ut med inprincip hela mitt liv för att människor ska tycka synd om mig, jag gör det här för att jag vet att det kan hjälpa en och annan vilsen människa där ute. Min ursprungliga tanke var att skriva en bok, men jag har kommit underfund med att jag inte vill tjäna pengar på mitt mörker, jag vill tjäna liv. Jag vill få alla att förstå, att en människa som gått igenom vissa trauman kan se ut hur som helst. Hur det påverkat mig i vuxen ålder, men också  att få dessa vilsna själar som läser förstå  att ni inte är ensamma.

För det var det värsta, att tro man var ensam.
Du är värdefull, du är inte ensam ❤️

Syskonkärlek ❤️

Igår hämtade vi hem Noel efter en hel vecka hos sin far, och det märktes så tydligt att Mikael saknat honom mer än vanligt. Han är ju inte van vid att va borta ifrån Noel "såpass länge". Varken jag eller Rickard fick knäppa upp han ur bilstolen för det skulle Noel göra, lyfta ur honom också, byta blöja med. Hamna i total shock.

När vi väl skulle byta så säger Mike "noel göra" så säger jag att Noel kan ju inte byta blöja älskling.
Noel inflikar direkt & svarar - men du kan lära mig nu.

Mitt trötta huvud ska aldrig hamna i vägen för att säga att mina barn inte kan mer, för visst kan dem, om de vill 😉

Det kändes så bra & varmt om hjärtat när man såg att de kom så bra överens trots att Mikael på kvällen blev övertrött och gjorde allt i sin värld för att tvinga Noel vara vaken. Inge bråk, inge tjafs bara massa kärlek. 

Utmattad

Dessa dagar har både vart intensiva & slöa.. Häromdagen låg vi i sängen hela dagen, Mike vaknade kl 5 och jag somnade inte innan 3 på natten. Så vi var lagom slöa & gjorde faktiskt inte någonting mer än att kolla på hundra Disney filmer. 

Igår vaknade han med vid 5, men då var vi alla lite piggare & glada. Jag åkte till min terapeut och pratade lite om allting som tyngt mig den senaste tiden & kommer alltid ut därifrån som en mer lyckligare & kunskapsrik människa. Det är helt underbart & har kommit underfund med vad jag vill & behöver göra för min egen skull. 

Dagen spenderade jag senare på Assberg med Sandra, vi fyllde in vad vi missat sedan sist. (Som

Om det vore längesedan haha!) På kvällen tog vi en tur till Göteborg för att kolla på min otroligt duktiga syster som spelar SM. Blev tyvärr en förlust a 3-2. Första halvlek var inte alls kul att se på, de va inge fotboll utan snarare katt & råtta på plan, det blev dock en tvärvändning under andra & de spelade så sjukt jävla bra! Så hoppas alla är nöjda med sin insatts i matchens gång, för det bör ni vara. 

Mike somnade i bilen hem, ironiskt nog började det spöregna så fort vi kom in mot Skene. som tur var blev det uppehåll under den tiden vi bar in Mike ifrån bilen. Jag däcka nog ganska fort när jag senare la mig i sängen. Klockan är 10.15 nu och jag kan knappt förstå att vi har fått sova så länge idag. Har fått för mig att det är söndag men vetskapen om att vi är lediga imorgon också känns helt befriande innan man hugger in i studierna på måndag. 

Man får ju ta vara på ledigheten när man väl har den, kommer nog inte bli så mycket framöver 😅

Sömntutor.

Mike somnade bara några timmar efter vi kom hem ifrån förskolan idag, och sover fortfarande. Han var inte alls sig själv under de timmar han var vaken så han får bli hemma imorgon i hopp om att det är en liten förkyldning som gör honom så down. Några elaka virus vill vi inte ha!

Rickard ligger också och snarkar på soffan nu, eller.. Han började snarka i mitt öra så jag förflyttade mig ifrån vardagsrummet till sängen istället. Själv har jag haft olidliga smärtor i magen till och från vilket inneburit att jag vilat bort nästan hela dagen och inte fått ett dugg gjort, puh... Det innebär väl att jag kommer ligga uppe halva natten ensam & lyssna på när regnet smattrar mot fönsterrutan.

Eftersom jag jobbade hela sommaren & förlorade alla varma dagar och sol så känner jag att hösten kom alldeles för fort. Även ifall jag myser till det varje kväll när mörkret faller med tända ljus & annan livskvalite i samband med våra älskade serier, så längtar jag ändå till en solstol på stranden med goda drinkar.

Låt det slutet utav detta året går fort så jag kan gå i shorts igen 💕

wow, just wow.

Jag gick tillbaka lite i mina inlägg här och blev helt bedrövad men samtidigt lycklig, vilka framsteg jag gjort i mitt liv!

Den 11 januari 2012 skrev jag det HÄR.

''Jag är en trasdocka, med mycket som fyller ryggsäcken, men jag står på mina egna ben. Jag kommer att klara mig, jag kommer att va fläckfri, nån gång framöver. ''

- och idag står jag här mindre tyst, snarare väldigt öppen och det är nästan så jag vill skrika ut till hela världen om min tunga ryggsäck, mitt liv & mina snedsteg. Jag kommer ALDRIG att bli fläckfri, jag är den jag är. Mitt förflutna är mitt förflutna men det har bildat denna människa jag är idag, stark. Mina skamliga fläckar om mitt förflutna kommer alltid finnas kvar, jag hör än idag hur människor, vuxna individer pratar om hur de tror att jag missköter mig och är en dålig förälder. Mitt förflutna kommer alltid att finnas där, men jag tänker aldrig någonsin igen, låta det påverka den jag är idag.

''Min mor fick ganska nyligen reda på en ganska stor grej, och jag såg att det knäckte henne. Varför skulle jag då vilka knäcka henne mer? Sen fick hon reda på någon bedrövande, och mitt "förra jag" & mitt "förra liv" krossade henne och hennes hjärta, jag sjönk nog väldigt lågt i hennes ögon. Så nej, jag väljer att va tyst för att slippa såra de jag älskar ännu mer, speciellt min mamma, pappa och äldsta lillebror.
Och det krossar mig att se dem krossade.''

Sanningen är den, att jag visste att den här dagen skulle komma. Jag visste att jag en dag skulle få se mina föräldrar och min älskade lillebror, krossas. En dag fick jag nog, och det var bland det BÄSTA vattnet över bägaren någonsin. Jag skrev ett brev, ett långt sådant om all min ilska och allting jag någonsin har behövt lida igenom, ensam. Det krossade deras hjärtan, det gjorde det verkligen. Det är inte ofta i mitt 22åriga liv jag sett mina föräldrar så hjärtekrossade, med svullna ögon och tårar över kinderna. Jag har inte heller sett min bror så arg som han var den dagen, så snabbt som hans hjärta bultade när han försökte trösta mig för att rivit upp gamla sår.. Hur han ansträngde sig för att hålla tårarna inne gjorde honom alldeles röd och varm.

Det gjorde ont i mig, att se dem så ledsna över allting men samtidigt kände jag mig lätt och fri. Jag kunde andas, min ryggsäck fanns kvar men den var inte lika tung längre. Jag fick knappt fram ord när de ställde frågor, jag grät nonstop i två timmar, men i slutändan var det värt det. För jag fick äntligen prata ut, berätta min historia. Något jag aldrig tidigare vågat, jag var svag. Jag var inte tillräckligt stark för att stå upp för mig själv, men efter många år så vågade jag.

och jag är stolt över mig själv.

Jösses Amalia!

Det här var längesedan jag gjorde, jag visste faktiskt inte ens att denna bloggen fanns kvar. Lite awkward måste jag säga då det står en hel del pinsamheter i den, haha..

Jag har valt att börja skriva igen, jag tror min hjärna behöver en plattform där jag kan skriva av mig om vad jag nu helst önskar. Förhoppningsvis så kommer jag att kunna hålla den uppdaterad, för min egen skull och alla andra nyfikna jävlar som vill läsa om mitt liv ;)

men vad har hänt sedan sist?
Jag minns knappt vart vi var innan jag totalt glömt bort den här men, jag är nu utbildad bagare & konditor. Ett rent helvete att gå igenom, en massa strul, bråk och depp men jag slutförde det och är väldigt nöjd över min insatts och mina betyg.

Vi har flyttat till grannbyn och barnen tvingades lämna deras underbara förskola med personal, det är nog banne mig det jobbigaste jag gjort med den här flytten hittills. Dock är deras nya fsk jätte bra och de verkar trivas som fiskar i vattnet :)

I somras gjorde vi något speciellt, vi gifte oss hemligt. Tja.. hemligt och hemligt vet jag inte om jag kan säga längre då det i efterhand kom fram att nästan vart enda jävel visste, folk har en tendens till att inte kunna hålla tyst om saker hm.. Oavsett så blev dagen helt magisk och med alla nära och kära närvarande. Nervositeten, sömnlösheten jaaa fy fan trots all stress och panik hade jag gjort om det redan imon om jag så kunnat.