Eftersom jag aldrig avslutade det förra inlägget så som jag egentligen ville göra så får det bli en del två..
Det viktiga är att jag klandrar verkligen inte mina föräldrar för den uppväxt vi haft, jag är ganska övertygad om att de gjorde sitt bästa utav situationen. Även om de inte visade sig att vara den bästa metoden överhuvudtaget, så ändrade dem mycket i samband med att min lillasyster föddes.
Här valde jag igen till att växa upp. Jag har alltid varit en stolt storasyster, och är självklart det fortfarande. Jag tog hand om min syster för att jag ville det, jag ville lära mig & jag ville ta hand om henne. Det kändes som jag "behövde" det, även ifall jag vet att mina päron hellre hade velat ha mig lekandes bland dockor odyl. Jag var så fruktansvärt lycklig när jag lyckades byta hennes blöja första gången, när hon blev närmare 2år gick det snarare på rutin. Jag vill bara påpeka här att mina föräldrar aldrig la det här ansvaret på mig överhuvudtaget, utan att det var jag självmant som valde att göra det.
Det var ungefär vid den här tiden jag uppfattade att övergreppen inte alls var normalt & att ta hand om min syster var väl mitt sätt att försöka "tänka bort det" eftersom jag aldrig vågade berätta för mina föräldrar.. Det festades inte lika mycket längre, innan lillasyster kom hade vi tom hunnit iväg på vår första resa till Chile och det var helt underbart. Det är nog bland de finaste barndoms minnen jag har, den där resan.
Även ifall det inte festades lika mycket som det gjordes förr, så hände det ändå ibland. Lika väl förr som då kunde det spåra. Vid ett tillfälle slet jag upp min bebis till syster svepte in henne i en filt & tog K i handen och sprang iväg till säkerhet.. "Ta din syster och spring Nathalie, spring härifrån NUUUU!" Mammas ord ekar riktigt i huvudet på mig än idag när jag tänker på det.
Men mina föräldrar hade förändrats, det måste jag säga. Jag kände dock fortfarande att mamma älskade syskonen mer än mig, speciellt k. Och det gjorde ingen skillnad när de andra två småbröderna kom heller. Jag kände mig så oönskad det bara gick..
Men för nå årsedan, så gick min mamma in i väggen och faktiskt... Så är det nog bland det bästa som hänt vår familj. Visst låter det helt fucked up?
Jag kände för min mamma, det syntes på långa vägar att ångesten höll på att äta upp henne levande. Den där ångesten jag själv haft i många många år. Jag ville bara krama sönder henne, men jag vet själv att det inte hjälper, så jag lät bli.
Vid den här tiden hade jag själv hunnit bli mamma till två små guldkorn & haft äran till att va extra mamma åt en ytterligare liten stjärna. Så det var jobbigt, de frågade ofta efter "mammor".
Hon gick till en terapeut och blev sakta men säkert bättre, hon var jätte annorlunda när man pratade med henne. Det kändes helt jävla magiskt!
Men någonstans tänkte jag att "jaha.. Och hur länge kommer det här hålla? Vart är min riktiga mamma?" Men det höll sig och jag är oerhört tacksam för det.
Det slutade med att mammas lugn fick pappa bli en aning lugn, han började gå till samma terapeut fast av andra orsaker (ryggsmärtor) men de talades ändå vid under tillfällerna.
Därför heter inläggen "jag kände mina föräldrar", för dem de är idag är några samma människor men med en helt ny livsgnista, lite mer positiva och inte lika principfasta längre. Jag har fått äran att lära känna mina föräldrar på nytt, och visst fan känns det konstigt men samtidigt helt jävla underbart!
Nu förstår jag ÄNTLIGEN vad mina vänner alltid pratade om i skolan, deras relation med sina föräldrar, det där bandet man har till varann. Jag har aldrig känt det förens nu, men bättre sent än aldrig!
Mina tre yngre syskon, ni är lyckligt lottade. Ni är verkligen det. I början hatade jag det, jag avskydde er som fått ha de så förbannat bra tillskillnad ifrån oss två äldre. Glidit på bananskal igenom familjelyckan. Men så är det inte idag, jag är SÅ SÅ SÅ tacksam över att ni sluppit allt som jag och er storebror fått gå igenom. Jag är glad för er skull som har det här ljuvliga med mamma & pappa som jag och k missade.
Till mina päron.
Jag trodde aldrig att en förändring var möjlig för er två, men ni har bevisat motsatsen. Jag är så jävla stolt över er, för jag vet att ni båda har haft en ganska rutten väg igenom livet också, men ni lyckades att bli de bästa föräldrarna i världen. Något ni lärde mig under uppväxten var att visa genom hur man inte skulle vara själv, MEN ni lärde mig även att vara ärlig, vara givmild och hjälpa andra så gott man bara kan och det är idag bland de finaste egenskaper jag har. Det är bland annat därför jag gör det här, och jag vill tacka er igen som stöttar mig till att nå mina mål. Jag älskar er, till oändligheten och vidare ❤️
/ imorgon kommer nog bland de jobbigaste inläggen, vägen till tonåren. Det var här det hände mest saker...
Det viktiga är att jag klandrar verkligen inte mina föräldrar för den uppväxt vi haft, jag är ganska övertygad om att de gjorde sitt bästa utav situationen. Även om de inte visade sig att vara den bästa metoden överhuvudtaget, så ändrade dem mycket i samband med att min lillasyster föddes.
Här valde jag igen till att växa upp. Jag har alltid varit en stolt storasyster, och är självklart det fortfarande. Jag tog hand om min syster för att jag ville det, jag ville lära mig & jag ville ta hand om henne. Det kändes som jag "behövde" det, även ifall jag vet att mina päron hellre hade velat ha mig lekandes bland dockor odyl. Jag var så fruktansvärt lycklig när jag lyckades byta hennes blöja första gången, när hon blev närmare 2år gick det snarare på rutin. Jag vill bara påpeka här att mina föräldrar aldrig la det här ansvaret på mig överhuvudtaget, utan att det var jag självmant som valde att göra det.
Det var ungefär vid den här tiden jag uppfattade att övergreppen inte alls var normalt & att ta hand om min syster var väl mitt sätt att försöka "tänka bort det" eftersom jag aldrig vågade berätta för mina föräldrar.. Det festades inte lika mycket längre, innan lillasyster kom hade vi tom hunnit iväg på vår första resa till Chile och det var helt underbart. Det är nog bland de finaste barndoms minnen jag har, den där resan.
Även ifall det inte festades lika mycket som det gjordes förr, så hände det ändå ibland. Lika väl förr som då kunde det spåra. Vid ett tillfälle slet jag upp min bebis till syster svepte in henne i en filt & tog K i handen och sprang iväg till säkerhet.. "Ta din syster och spring Nathalie, spring härifrån NUUUU!" Mammas ord ekar riktigt i huvudet på mig än idag när jag tänker på det.
Men mina föräldrar hade förändrats, det måste jag säga. Jag kände dock fortfarande att mamma älskade syskonen mer än mig, speciellt k. Och det gjorde ingen skillnad när de andra två småbröderna kom heller. Jag kände mig så oönskad det bara gick..
Men för nå årsedan, så gick min mamma in i väggen och faktiskt... Så är det nog bland det bästa som hänt vår familj. Visst låter det helt fucked up?
Jag kände för min mamma, det syntes på långa vägar att ångesten höll på att äta upp henne levande. Den där ångesten jag själv haft i många många år. Jag ville bara krama sönder henne, men jag vet själv att det inte hjälper, så jag lät bli.
Vid den här tiden hade jag själv hunnit bli mamma till två små guldkorn & haft äran till att va extra mamma åt en ytterligare liten stjärna. Så det var jobbigt, de frågade ofta efter "mammor".
Hon gick till en terapeut och blev sakta men säkert bättre, hon var jätte annorlunda när man pratade med henne. Det kändes helt jävla magiskt!
Men någonstans tänkte jag att "jaha.. Och hur länge kommer det här hålla? Vart är min riktiga mamma?" Men det höll sig och jag är oerhört tacksam för det.
Det slutade med att mammas lugn fick pappa bli en aning lugn, han började gå till samma terapeut fast av andra orsaker (ryggsmärtor) men de talades ändå vid under tillfällerna.
Därför heter inläggen "jag kände mina föräldrar", för dem de är idag är några samma människor men med en helt ny livsgnista, lite mer positiva och inte lika principfasta längre. Jag har fått äran att lära känna mina föräldrar på nytt, och visst fan känns det konstigt men samtidigt helt jävla underbart!
Nu förstår jag ÄNTLIGEN vad mina vänner alltid pratade om i skolan, deras relation med sina föräldrar, det där bandet man har till varann. Jag har aldrig känt det förens nu, men bättre sent än aldrig!
Mina tre yngre syskon, ni är lyckligt lottade. Ni är verkligen det. I början hatade jag det, jag avskydde er som fått ha de så förbannat bra tillskillnad ifrån oss två äldre. Glidit på bananskal igenom familjelyckan. Men så är det inte idag, jag är SÅ SÅ SÅ tacksam över att ni sluppit allt som jag och er storebror fått gå igenom. Jag är glad för er skull som har det här ljuvliga med mamma & pappa som jag och k missade.
Till mina päron.
Jag trodde aldrig att en förändring var möjlig för er två, men ni har bevisat motsatsen. Jag är så jävla stolt över er, för jag vet att ni båda har haft en ganska rutten väg igenom livet också, men ni lyckades att bli de bästa föräldrarna i världen. Något ni lärde mig under uppväxten var att visa genom hur man inte skulle vara själv, MEN ni lärde mig även att vara ärlig, vara givmild och hjälpa andra så gott man bara kan och det är idag bland de finaste egenskaper jag har. Det är bland annat därför jag gör det här, och jag vill tacka er igen som stöttar mig till att nå mina mål. Jag älskar er, till oändligheten och vidare ❤️
/ imorgon kommer nog bland de jobbigaste inläggen, vägen till tonåren. Det var här det hände mest saker...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Var snäll när du kommenterar, annars behöver du inte kommentera alls :))
- Nathy