wow, just wow.

Jag gick tillbaka lite i mina inlägg här och blev helt bedrövad men samtidigt lycklig, vilka framsteg jag gjort i mitt liv!

Den 11 januari 2012 skrev jag det HÄR.

''Jag är en trasdocka, med mycket som fyller ryggsäcken, men jag står på mina egna ben. Jag kommer att klara mig, jag kommer att va fläckfri, nån gång framöver. ''

- och idag står jag här mindre tyst, snarare väldigt öppen och det är nästan så jag vill skrika ut till hela världen om min tunga ryggsäck, mitt liv & mina snedsteg. Jag kommer ALDRIG att bli fläckfri, jag är den jag är. Mitt förflutna är mitt förflutna men det har bildat denna människa jag är idag, stark. Mina skamliga fläckar om mitt förflutna kommer alltid finnas kvar, jag hör än idag hur människor, vuxna individer pratar om hur de tror att jag missköter mig och är en dålig förälder. Mitt förflutna kommer alltid att finnas där, men jag tänker aldrig någonsin igen, låta det påverka den jag är idag.

''Min mor fick ganska nyligen reda på en ganska stor grej, och jag såg att det knäckte henne. Varför skulle jag då vilka knäcka henne mer? Sen fick hon reda på någon bedrövande, och mitt "förra jag" & mitt "förra liv" krossade henne och hennes hjärta, jag sjönk nog väldigt lågt i hennes ögon. Så nej, jag väljer att va tyst för att slippa såra de jag älskar ännu mer, speciellt min mamma, pappa och äldsta lillebror.
Och det krossar mig att se dem krossade.''

Sanningen är den, att jag visste att den här dagen skulle komma. Jag visste att jag en dag skulle få se mina föräldrar och min älskade lillebror, krossas. En dag fick jag nog, och det var bland det BÄSTA vattnet över bägaren någonsin. Jag skrev ett brev, ett långt sådant om all min ilska och allting jag någonsin har behövt lida igenom, ensam. Det krossade deras hjärtan, det gjorde det verkligen. Det är inte ofta i mitt 22åriga liv jag sett mina föräldrar så hjärtekrossade, med svullna ögon och tårar över kinderna. Jag har inte heller sett min bror så arg som han var den dagen, så snabbt som hans hjärta bultade när han försökte trösta mig för att rivit upp gamla sår.. Hur han ansträngde sig för att hålla tårarna inne gjorde honom alldeles röd och varm.

Det gjorde ont i mig, att se dem så ledsna över allting men samtidigt kände jag mig lätt och fri. Jag kunde andas, min ryggsäck fanns kvar men den var inte lika tung längre. Jag fick knappt fram ord när de ställde frågor, jag grät nonstop i två timmar, men i slutändan var det värt det. För jag fick äntligen prata ut, berätta min historia. Något jag aldrig tidigare vågat, jag var svag. Jag var inte tillräckligt stark för att stå upp för mig själv, men efter många år så vågade jag.

och jag är stolt över mig själv.